David Lundqvist, Ott-David, var en legendarisk man. Hemmanet hade han övertagit av sin fader. Båda var skickliga timmermän, men de satte tyvärr inte sigill på sina verk. Ott-David, känd för sin snabbhet som timmerman, har troligen timrat Enok Lindfors mangårdsbyggnad och en del andra timmerhus som ännu är bebodda. Det var en stor karl med stora nävar och goda kroppskrafter. Fruktansvärd i sin vrede.
Så berättas att han i vredesmod till husets kvinnor, kom att använda sin täljyxa på alldeles felaktigt sätt. Han högg av varpen på hustruns väv genom tvärsnitt över "storbulten". Det är märkligt att en sådan händelse - resultat av hastigt oreflekterbart handgrepp i ilska lever kvar i folkminnet efter mer än 100 år.
Hans händer liknade inte violinistens. Men likväl var han en mästare i att spela fiol. Den konsten behöll han till hög ålder. Han levde så med i musiken att han småstönade nar han spelade. På grund av nedsatt hörsel, märkte han nog inte själv dessa biljud, som förtog något av musikens välljud.
 
Han föddes 27/4 I850 i Ålund. och dog I3/1 1941. ( Han var son till Otto och Anna Catarina Olofsson Lundkvist) kallades allmänt för Ott-David. Gift 26/9 1874 med Maria Ulrika Gärding, född 17/1 1855 död 18/1 I941. Maria Ulrika var dotter till skräddaren i Skellefteå stad, Johan Gärding, född 16/7 1822 död 20/9 1905 och dennes hustru Britta Ulrika Larsdotter född 23/5 1829 död 26/6 1852.
Ott-David blev bonde på 1/3 mantal ur faderns hemman Ålund 2/32 genom köp för 2223:kronor, men fick ej lagfart förrän år 1837. I köpet ingick födoråd för Otto och Anna Catarina till sin bortgång.
Av forskningen framgår att detta är stamhemmanet (gården) och med all säkerhet från Olov Perssons tid. hans initialer O.P. har hittats i en del timmerstockar i bl.a. uthusbyggnaden.
 
År 1894 sålde David Lundkvist (Ott-David) hemmanet till Gabriel Karlsson genom köpebrev och flyttade med familjen till Båtforstorpet 1:1, ett ensamt ställe på Åbyälvens norra strand i höjd med Blåfors. Det finns ingen angivelse om detta torp tidigare än år 1810 då Båtforstorpet avstyckades från Gagsmark 1:1, 2:1, 3:1, 4:1, 5:1, och 6:1. Troligen arrenderade Ott-David torpet av någon Gagsmarksbo som ägde stället.
Vistelsen på detta ställe blev ej långvarigt.
 
År 1900 flyttade familjen till Båtvik c:a 8 km från Jävrebyn inom Piteå landsförsamling, och blev arrendator åt Skogsbolaget Storfors AB. Det berättas bl.a att när de flyttade, tog Ott-David kökssoffan på sina axlar och bar den över det väglösa landskapet till Båtvik och med hustrun och de hemmavarande barnen i hälarna, en sträcka på c:a 20 km.
Det berättas vidare att när de kom fram till en bäck satt ett arbetslag timmerflottare, som rastade och ville ha en pratstund med en Ott-David och nog fick dom detta, men soffan behöll han på axlarna, för han tyckte det var för besvärligt att ställa ner den. En kraftkarl kan man säga.
I Båtvik sysslade han med jordbruk och brände tjärdalar och kolmilor åt Skogsbolaget. Efter några år flyttade hans son Olov Reinhold med sin familj upp till Finnträsk, ett likvärdigt torp c:a 2 km från Båtvik och därmed kunde de två arrendatorerna göra en del arbetsbyten och hjälpa varandra inom jordbruket.
 
År 1919 flyttade familjen Ott-David från Båtvik och byggde sig så småningom den fastighet i Åbyn, ett vackert hus med glasveranda alldeles vid vägen mellan Åbyn och Renholmen, där de bodde till sin bortgång. Där hölls kafé på 20-30 talet. I huset fanns då den kända dottern Ott-Davids Gerda som serverade. Det var sed bland bönder som körde sågat virke från Alundstrakten till Renholmen att gå in hos Ott-Davids och köpa kaffe. Priset var fast: 50 öre. Då fick man doppa så mycket man ville. Och man ville mycket på den tiden. Brödet var gott och rikligt tilltaget. Anisbröden stora som Davids händer.
Men Ott-David var en förutseende man. Han och hustrun Maria började känna sig till åren och sålde fastigheten den 27/5 1939 till sin hemmavarande dotter Gerda för 1500 kronor. I köpet ingick, som det uttryckligen står i köpehandlingen, nödig omvårdnad och ett eget litet sovrum för sej och Maria intill döddagar. Och nog fick de god omvårdnad till sin bortgång av dottern Gerda. Ott-David och Maria åtföljdes 1941 till det land varifrån ingen återvänder.
Ott-David var högröstad, kraftig och bullersam, men omtänksam om sin hustru, hon ödmjuk och undergiven. Det finns en hel del skrivet om denne legendariske Ott-David.
 
Huset, en västerbottensgård, står fortfarande kvar på byälvens norra strand och äges 1987 av Hjalmar Lundkvist. Det är  obebott.

st-Petter var spelman och en glad fyr. Han gick till Per-Anners (Viklunds) där man samlats för att gemensamt uppvakta en flicka i byn, som fyllde år den dagen. Han spelade där han gick. Men undrar man efteråt - varför spelar han så sorgesamma visor?
Kommen till Viklunds sätter han sig på bänkkistan (den långa vedbänken). Många ungdomar är samlade. Lite glada i tagen är man. Ott-David, grannen och nyss hemkommen från beväringen, vill först demonstrera sin inhämtade kunnighet i vapenbruk. Det skulle bli salut så småningom för födelsebarnet. Men geväret var, honom ovetande, laddat. Ett skott brinner av. Det träffar Gust-Petter i bröstet.
sparkar ett par ganger med skon och är död.
Det var i skymningen. Mor Fredrika hade strax innan tänt ett stearinljus. Men varför slocknade ljuset tre gånger innan det började brinna?
Men Gust-Petter hade spelat sin sista låt. Han bärs in i salen och läggs på golvet. Blod sipprar och fastnar sedan i golvtiljorna. Den delen av huset revs när huset renoverades 1931. Blodfläckarna var då fullt synliga.
Ott-David blev stämd till tinget. Om rättegången vet vi ganska litet. Det lär ha bedömts som vådaskott. Ett milt straff utdömdes dock, troligen för vårdslöshet vid handhavande av vapen.
OTT-DAVID BERÄTTAR OM SITT LIV
Skildringar om nödåret 1867 och andra tilldragelser.
Förliden sommar besökte undertecknad (Gösta Lundkvist) den då redan 90-årige David Lundqvist i Abyn, Brännfors. Han var pigg och spraksam och hade väl reda på händelserna i gångna tider. Hans Hörsel var rätt nedsatt, men i övrigt voro själskrafterna i god form. Här nedan nu något av vad han berättade.
***
Jag är född i Alund, som då hörde till Skellefteå, nu som bekant till Fällfors socken. När jag var 30 år sålde jag hemmanet, som jag förvärvat där och flyttade till Jävrå i Piteå socken och arrenderade där ett bolagshemman. Där stannade jag i 21 år. Sedan jag lämnat detta flyttade jag hit till Abyn, där jag första tiden hyrde bostad, men när jag var 75 år byggde jag alldeles ensam denna gård, som jag ännu bebor. Allt byggnadssnickeri utförde jag även ensam.
Vi voro 11 syskon hemma, av dessa daga 6 när de växt upp och 4 som gamla, och jag är ensam kvar av syskonkullen. Ett dystert minne är 1867. Då åt vi barkbröd. Vi tog s k "furun",som torkades och maldes. Även islandslav tog vi reda på under hösten. Denna samlades i högar i skogen och på vintern körde vi hem den torkade laven och malde också denna tillsammans med det frusna korn vi fatt från våra tegar. Alltsammans blandades ihop och kokades till ett slags bröd, som ej höll ihop under bakningen och gräddningen, emedan degen var så skör, varför brödet samlades upp i ett kärl. En statstjänsteman från Umeå kom och undervisade oss huru laven skulle behandlas, så den blev mest nyttig.
Under vintern täljde jag sparrar men hade ingen mat med mig till skogen och när jag på aftonen kom hem var jag mycket hundrid, varför jag gick till bagarstugan och fick där av mor äta av det svarta barkbröd, som var så skört att det ej gick att breda smör på det. Jag åt mig emellertid ganska mätt.
Under vintern kom två sparrtäljare från Ostvik till blund för att där tälja sparrar. De bodde hos en granne, Per Andersson. han lyckades få köpa en halv mjölmatta, s k ryssmatta, som vägde hela 18 pund (1 pund = 8.5 kg) Ostviksborna vore så utsvultna att de tålde ej med att äta av det kraftiga rågmjölet. En afton kom en av täljarna icke hem, varför jag och Per Andersson begavo oss till skogen för att söka den bortkomne. Han satt vid vägkanten med svåra frosshakningar. Vi körde honom hem och lade honom på spiselhällen vidden ölfina spisen så att han skulle få värme i kroppen, men där dog han, troligen av ovana med kraftig föda efter svält och umbäranden. ven två andra av mina arbetskamrater dogo av samma åkomma.
När våren äntligen kom och isens bojor sent omsider lossades kom en Ångbåt lastad med mjöl. Då reste vi till Abyn för att få oss något mjöl. Där voro vi 200 stycken som låga och väntade på att båten skulle komma in och lossa den begärliga varan. Två av dessa lanode sig en 4 kannors gryta (4 k = 10.4 lit) och kokade denna nästan full med gröt, varpå de Sto. Av svält,~vaka och umbäranden voro de Sc°t förbi att de somnade med skeden i näven efter att ha inmundigat en del av sin bastanta maltid.
hr 1869 blev ett gott år, då t o m det tvåradiga kornet mognade väl. På våren var det så ont om utsädeskorn, att detta ransonerades till odlarna.
Så kom ett uppsving i trävaruhandeln i början av 1870-talet, då blev det goda förtjänster i skogarna. Sparrar, som förut sålts för endast 10 öre per kbfot kunde nu betinga ett pris av 16 öre per kbfot och mer En sparrtäljare kunde förtjäna 5 a 6 kr per dag och körarna 15 kr ter dag. Men dessa goda tider räckte endast 12 år. Nu gick täljarpriset åter ned igen från 32 öre pr kbLot till 13 öre. Jag kunde hinna med a1 tälja 15 a 20 sparrar på en dag och på 1880-talet kunde jag hålla mig 5 kr om dagen och vinterförtjänsten utgjorde 2:50 a 3 kr. Men så räknades jag vara en duktig täljare.
Sparrarna kördes till älven och flottades till Renholmen. Det kounder somrarna segelfartyg för att lasta ligt att se 8 a 10 fartyg i hamnen på en veckor innan ett fartyg fått full last.  Det var ej ovanligt att se 8 à 10 fartyg i hmnen på n gång.
Men det var ej endast sparrarsom flottades efter Åbyälven.utan även sågtimmer.  Detta ägdes och försågades av patron Lundström som ägde den fyraramiga sågen i Abyn. Där försågades timmer till plankor av 11 x 4 tum. Således var det inga små stockar, som lämnade materialet till detta virke. Längre fram sålde patron Lundström denna såg till ett bolag från Piteå med patron Hedqvist som drivande kraft och inspektor Sundqvist i Abyn som arbetsledare. När Brännfors ångsåg byggdes i slutet av 1880-talet kom vattensågen i Abyn att förlora sin betydelse emedan samma bolag rådda om bägge sågarna. flen på grundhav privilegier, som sågen i Abyn sedan gammalt åtnjöt, måste den vara igång en månad varje vår. 1909 stannade den för alltid och nu är såghuset rivet och dammen borta.
Finska kriget pågick 1808-1809. Min farfar var bonde i blund. Han hade två torpare på sitt hemman. En av dessa hade som ung haft plats som skjutspojke på gästgivaregården i Frostköge och bl a skjutsat några ryska kosacker. Tre av dessa hade stannat kvar efter fredsslutet och bosatt sig i Finnträsk och Hemminismark. Jag har även hört berättas att fem kosacker hade blivit ihjälslagna av ortsbefolkningen. Någon gård i Abyn blev ej bränd vid ryssarnas genommarsch 1809.
Jag har aldrig gått i skola. En kvinna brukade färdas mellan hemmen och lära barnen läsa och av henne fick jag de första grunderna i innanläsning. En gång under mina barndomsår blev mor så illa sjuk att far måste tillkalla en läkare från Skellefteå. Det var en stor händelse i hemmet. Läkaren hade ej bråttom när han reste den omkring 6 mil långa vägen utan stannade och språkade med mig och funderade om jag ej också skulle vilja lära mig skriva. Det ville jag gärna men vem skulle lära mig? Läkaren erbjöd sig genast att bli min skrivlärare. Av honom fick jag bokstäverna skrivna och resten lärde jag mig själv och blev med tiden en duktig skrivare, som brukade hjälpa grannarna vid upprättande av köpebrev m m. Den förut omtalade kvinnan brukade stanna tre veckor i varje gård. Längre fram kom en skollärare Vidman, som flyttade mellan de olika byarna och han lärde barnen både skriva, läsa och räkna, men jag blev aldrig i tillfälle få gå i hans skola.
Brannvinet var billigt då, ett halvstop brännvin ( 2 stop = o.658 l) kostade 25 öre. Särskilt kunde omåttligt drickande äga rum vid de långa bröllopen. Jag var med på ett stor bröllop i Lund i Skellefteå där en släkting till mig gifte bort både son och dotter på en gång.
Kokmor hade kommit dit 7 dagar i förväg för att rusta till mat och dryck. Så hade köpts lOO kannor brännvin och 30 kannor vin. Alltsammans gick åt, men så mycket druckna bleve ej gästerna emedan de vara många och bröllopet räckte i flera dagar. Dessutom hade männen en viss vana att tåla med att dricka starkvaror utan att bli redlösa. Prästen var dit och vigde sedan vidtog brötloppsmiddagen med mycket mat och dryck. Det tog lång tid innan den blev färdig och dansen fick börja. Efter denna hade alla, framförallt ungdomen, längtat. Bord och stolar flyttades ut i salen och spelmännen började stämma sina instrument. Först spelade de upp en vals. Den förnämsta bl nd gästerna dansade första dansen med bruden och sedan den mest ärade av det kvinnliga könet en dans med brugummen, sen var det fritt val. Nästa dans blev en kadrilj. Dansen fortsatte till klockan 2 på natten avbruten av mer eller mindre långa pauser under det förfriskningar intogs. Nu åts kvällsmålet varpå gästerna sökte upp sina logi, som anordnats i granngårdarna. Men dessa räckte ej till för ungdomen, för dessa bäddades en s k "flatbädd". Madrasser och bolstrar jämte andra sängkläder placerades tvärt över ett av rummen och där blev rum för en hel mängd utan hänsyn till kön. Helst par om par intogs bädden. Där blev ej mycket stillhet under vilotiden.
Klockan 10 dagen därpå var det uppstigning. Men redan på sängen Dingo värdarna vid bröllpet omkring och bjödo männen på kaffe och "kask" och kokmor bjöd flickorna på vin. Brännvin och andra starkvaror var det gott om men sällan hände det att någon blev bråkig. Hände detta bar man helt enkelt ut bråkstaken. Sedan man undanstökat en hastig morgontoalett blev det att äta frukost, varpå dansen vidtog igen. Ibland kunde samvaron utsträckas över flera än två dagar.
Större delen av mitt liv har jag även bränt tjärdalar. I min ungdom brändes massor av tjära. 1000-tals tjärtunnor komma ned till Skellefteå och köptes mest av grundläggarna och av firman A Markstedt & Söner. Han kallades i dagligt tal "Tjäru-Ant". Upplaget för tjäran var där nu läroverket är beläget och kallades "Tjörran". Men vi som bodde utmed Åbyälven körde ned tjäran till Tåmeklubben, dit kom varje år något 1000-tal tunnor. I allmänhet brukade jag bränna för egen del varje år dessutom 8 dalar åt andra. Två dalar skötte jag om bränningen av när jag var 85 år. Jag har en son i Porjus. Där var jag och brände en dal. Det var den sista dalen jag varit med om. Denna gav i utbyte 96 tunnor tjära, annars var det mest vanliga en dal på 70 a 80 tunnor.
Arbetet med att bära ned tjärveden i dalen tog sin början vid I-tiden pa aftonen och detta var i de flesta fall slutfört klockan 12 på natten. Vid detta arbete hjälpte flertalet av grannarna till både män och kvinnor. Man tog denna tid på dygnet för att ej riskera att regn skulle uppkomma under det dalen bars ned. Så vidtog bränningen och en dal på 70-8O tunnor kunde räcka i tre dagar.
Tjärveden togs upp på hösten och höggs sönder på vintern. Under denna tid tillverkades även tunnorna. Dessa skulle rymma 48 kannor. En av Kommunen tillsatt krynare vid namn Per Lundström kom och kontrollerade att tunnorna rymde detta mått, varpå han brände in ett kronmärke på tunnan. En bonde hade en gång gjort för små tunnor så han måste skarva ut dessa innan de blev godkända. När tjäran var lägst i pris betalades den med 7:25 kr per tumma men jag brände en dal för egen del omkring 1918 och fick över 100 kr tunnan.
Jag har varit med i timmerflottning under sommaren. Då jag var 20 år var jag med och varpade timmer över Pitefjärden ty någon bogserbåt fanns ej då. Dessa Lommo på 1870-talet. Detta arbete var oerhört tungt och ansträngande men jag var ung då och har haft en god arbetskropp. I Piteå var jag med när en hjulångare kom in. Detta påstods vara den första ångare som besökte denna plats. Den kom från Stockholm och var lastad med styckegods samt med mjöl och andra matvaror.
Jag har även åtagit mig på ackord att timra upp och inreda byggnader. Dessutom har jag på lediga stunder tillverkat fioler. Jag har älskat detta instrument och kan ännu traktera den. Som ung brukade jag spela på bröllop och danstillställningar men då jag var 27 år inträffade en händelse som gjorde att jag lade bort fiolen. Den togs ej fram förrän på gamla dagar men på de sista 10 åren har den fått fylla ut ålderdomens ensamhet.
Exercisen på Gumboda Hed. Vi gingo till fots dit och därifrån under militärbefäl Vi hade bestämda rastställen dit ortsbefolkningen brukade komma med matvaror och mjölk som vi finge köpa. Ett sadant viloställe var bl a vid en stor sten i Unnesmark i Lövånger. Stenen har fått namnet "mjölkstenen". I Gumboda låg vi i tält och åt ute. Maten var sur och oftast dåligt kokad. Den kokades ute och om en storm svepte över sandheden kunde det komma sant i kittlarna. Var det regnväder så blevo vi sura i kläderna utan möjlighet att torka dessa annat än på kroppen. Men det räckte inte mer än 15 dagar vardera året hela övningstiden.
Min far hade 5 kort men han sålde ej något utan vi åt upp detta. Det var endast storbönderna som sålde smör till glasbruket i Byske. Pa fars hemman funnas två torpare. Deras hustrur brukade komma och hämta mjölk i en bytta. Då brukade de få kaffe ibland, mjölken finlo de alltid utan betalning. Stundom fingo de även med sig hem potatis och bröd samt en "mjöltomt". Torparen fick i dagpenning 1 krona på sommaren och 50 öre på vintern. Pengar till utskylder och andra utgifter skaffade vi oss hemma genom timmerkörning och tjärbränning, sa någon direkt inkomst från ladugården hade vi ej.
De fattiga hade det svårt när jag var ung. De bortauktionerades. Ibland voro de gamla med vid dessa tillfällen, många gräto när de måste byte platser.
Jag gifte mig ung, jag var 24 år och min hustru var då 19 år. Hon var hemma från Skellefteå, hennes far var skräddare. Vi har ha 11 barn, av vilka 8 äro i livet. Barnen har skött sig väl och vi ha haft glädje av dem.
***
Så slutade den gamle hedersmannen sin berättelse om `sitt liv. Den 13 januari 1941 slutade detta liv och 5 dagar därefter fölide hans 86-åriga maka honom till det land varifrån ingen återvänder. De hade då levat tillsammans i 67 år.

eller 27 april 1850285